Jag såg Lou Reeds Berlin-konsert i Stockholm den 9 juli. Jag brukar ju vara ilsken men Lou Reed har ju alltid kännetecknats av att vara surast i rockvärlden, så jag tänkte att jag skulle möta min överman. Gamle Lou var dock på ett strålande (i alla fall för att vara Lou Reed) humör och konserten var förträfflig. Framför allt gillade jag andra halvan från Caroline Says II och framåt. Visserligen blev jag lite sur på att konserten började 45 minuter för sent – ska det vara så svårt att passa tiden? – och att en del av låtarna, speciellt "How do you think it feels", var för långa, men på det stora hela var det en upplevelse. Ljudet var perfekt, mixningen utmärkt och orkester och kör gjorde ett förnämligt jobb.
Berlin är förmodligen en av de mörkaste och dystraste plattor som har gjorts – och i mitt tycke en av världens tio bästa skivor. Trots det blev jag på gott humör av konserten.
Har ni inte hört Berlin, gör det! Den är 35 år gammal men fortfarande håller den – både musikaliskt och textmässigt. Det är en skiva som passar utmärkt till det svenska jäkla sommarvädret!
Recensioner:
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Aftonbladet
Expressen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar