fredag 5 oktober 2007

Svordomar i svensk film

Jag såg filmkrönikan i veckan och lika förtjust som jag är i Andrea Reuter – söt, smart och med en charmerande finlandssvenska – lika trött blir jag på hennes manlige kollegas fasansfulla frisyr. Nåväl, de recenserade bland annat den svenska filmen "Järnets Änglar" och visade en snutt ur filmen där de tre kvinnliga huvudkaraktärerna talar med varandra. Måste de svära så förbaskat i svenska filmer? Förmodligen anser regissörerna att det tillför realism. Själv tycker jag att det bara är trist och fantasilöst. Dessutom retar jag mig på att man i svenska filmer – om man generaliserar en del – bara har två tonlägen. Antingen viskar man eller också skriker man.

Jag är skeptisk till svensk film men är trots det väldigt förtjust i Smala Sussie. Det är en höjdare!

2 kommentarer:

guddottern sa...

Dessutom hör man aldrig vad de säger, medan musiken är jättehögt ljud på. Blir nipprig på att behöva höja och sänka ljudet hela tiden... =)

Herr Kverulant sa...

Great minds think alike!