Pride-festivalen är i full gång. Jag förstår att homo-, bi- och transsexuella är glada över vårt öppna samhälle, där de har möjlighet att bejaka sin sexualitet och att genomföra arrangemang som Pride-festivalen. Jag är också glad över att de har dessa möjligheter.
Dock tycker jag att HBT-lobbyn alltför lättvindigt klarar sig utan granskning eller kritik. Det är en politisk rörelse, som har till syfte att steg för steg flytta fram positionerna. De avfärdar alla, som inte till 100 procent delar deras åsikter, som homofoba och media och politiker sväljer deras argumentation med hull och hår. Stockholms Lokaltrafik har exempelvis regnbågsflaggor på sina bussar under festivalen. Det tycker jag är fel.
Inför festivalen kom det ett dekret från festivalarrangörerna om hur journalisterna skulle arbeta:
"Ta inte någons sexuella läggning eller könsidentiet för givet, beskriv alltså inte de människor ni intervjuar som ”homosexuell”, ”transsexuell” eller ens som man eller kvinna och så vidare om personen inte uttryckligen själv kallar sig det."
"OBS! Om någon inte följer de regler som beskrivits ovan har säkerhetspersonal, parkchef och pressansvarig rätt att frånta vederbörande veckobandet och ackrediteringen."
Kan ni tänka er vad som hade hänt om exempelvis moderaterna hade ställt motsvarande krav på journalistkåren inför en kongress? Jo, det hade blivit ett indignerat ramaskri och en bojkott från samtliga medier. När det gäller Pride tycks det nästan inte vara några problem. Ett av undantagen är
Expressen, som i alla fall skrev en ledare om detta.
Dagens Nyheter intervjuade Prides presschef Anna Söderström. Bland annat sade hon: "De flesta journalister brukar dock sköta sig och vara självgående". Det är nästan Goebbels-klass på det uttalandet.
I dagens
Svenska Dagbladet skrev Bitte Assarmo en intressant debattartikel. Det är skönt med någon som vågar utmana det politiskt korrekta.